dagismorsan

Nu har jag berättat om tiden innan Novalie och den allra första tiden med henne. Nu är Novalie 3½ månad och vi har fått se hennes första leende, som kom tidigt och vi lyckades filma ett leende första gången då hon var 1 månad. Vi har fått höra hennes första skratt och det blir mer och mer dag för dag och det är så undert att man inte kan låta bli att skratta med henne, barnskratt är ju riktigt smittsamma.  Vi har fått se henne bli starkare och stadigare och hon har lyckats vända sig från mage till rygg och nu övar hon för fullt att kunna vända sig från rygg till mage och har lyckats några ggr idag!

Lite om den Novalie jag har lärt känna:

Hon har inget tålamod, får hon inte maten på en gång så blir det ramaskri!
Hon har ett riktigt hett temperament när hon inte får som hon vill. (oj oj redan?)
Hon har världens underbaraste leende som smittar av sig på alla runt omkring henne.
Hon är riktigt social och pratar med folk runt omkring och man kan riktigt se hur hon förklarar detaljerat om saker och ting.
Hon är världens mysigaste och gillar att borra ned sitt ansikte i armvecket när hon ska sova.
Hon blir busig på kvällarna och gillar att stå på mammas mage och borra in sitt lilla ansikte i bröstet på mig och göra massa ljud.
Hon skrattar alltid när hon ser sig själv i spegeln, egenkär?
Hon vill väldigt gärna hålla i fingrarna på oss när hon äter eller ska sova.
Hon är en riktig TV-apa

Det viktigaste av allt, hon är MIN, VÅRAN dotter och världens sötaste sådan!

Eftersom jag startade denna blogg 3 månader efter att Novalie är född så måste jag ju försöka gå tillbaka och minnas hur den första tiden var och berätta för er.
Ja som alla ni föräldrar där ute vet så är den första tiden helt magisk, man ligger bara och tittar på den där lilla varelsen och tittar på hennes små händer, fötter, klappar försiktigt på huvudet, luktar på henne för bebisar luktar ju så himla gott!
Första nätterna blev lite smådramatiska, iaf om du frågar mig. Hon hade så mycke fostervatten kvar så hon spydde och hade sig om dagarna vilket var helt normalt men på natten så började hon kämpa för att få luft och låg och vred och vände sig och tillslut skrek hon till för att sedan inte få luft igen! Ni kan fatta paniken så nyblivna föräldrar och inte riktigt veta vad som är fel eller vad vi ska göra, jag är så tacksam för att vi fick bo på bb-hotellet båda två dem två första nätterna då man kunde ringa på barnmorskan dygnet runt. Så vi ringde lite panikslaget och bad henne skynda sig! Hon kommer in och tar upp Novalie och går in i badrummet och får ut riktigt stora snorbusar och säger att det är ganska vanligt att dem blir täppta i början och ger oss koksalt och neseril. När barnmorskan var där brast det för mig, jag var så rädd jag trodde verkligen att hon höll på att dö! Barnmorskan tittade på mig och frågade snällt "tycker du att det är jobbigt när hon skriker? Eller blev du rädd?" Jag kved fram ett litet svar "ja..jag blev rädd..."

Efter den natten så blev hon sakta bättre och vi lärde oss att få ut dem där kusarna som kom fram och täppte igen hennes näsa och var väldigt noga med att "rensa" varje kväll innan natten kom så att hon fick sova. Amningen kom igång ganska bra, ingen hade berättat för mig att det skulle göra så satans ont bara men det gick över efter ett tag.

När Novalie var 2 veckor så fick hon magproblem, kolik skulle man kunna säga fast i något mildrare form. Hon svalde antagligen väldigt mycke luft då jag hade så mycke mjölk som bokstavligen sprutade ut,släppte hon bröstet så sprutade det över hela hennes ansikte. Så vi köpte hem minifom och efter några veckor så började det ge med sig, men vi hade ett par riktigt jobbiga nätter då jag satt uppe hela nätterna med henne i famnen och vaggade henne fram och tillbaka, jag trodde att jag skulle svimma vissa nätter för att jag var så trött.

Amningen började krångla efter ett tag och försvann nästan helt vissa dagar (antagligen pga sömnbrist och stress) och hon skrek pga det istället så vi köpte hem ersättning och gav henne och hon blev då nöjd, men det tog ett par dagar innan vi insåg att hon skrek pga att hon fortfarande var hungrig. Det var inte försen jag pumpade ut och insåg att jag inte hade mycke mjölk alls! Stackars barn som vart hungrig..

Torsk lyckades hon få också, det är även det väldigt vanligt har jag hört med fy vilken envis torsk! Ville aldrig ge med sig känns det som! Hon hade det nog i 2 månader, och då fick hon ändå receptbelagd medecin mot det. I samma veva fick jag det på min bröstvårtor och dem sprack, ja bokstavligen SPRACK och blev helt såriga. Så jag kunde helt enkelt inte amma längre och började handpumpa ut mjölken och blandade med ersättning och gav henne på flaska. När brösten hade läkt så började jag amma igen men det blev som en ond cirkel nu när hon hade börjat äta på flaska då blev hon lite slö och hon fick ingen bra grepp om mina bröstvårtor så ja, dem sprack igen.. Efter många om och men så bestämde jag mig helt för att sluta amma men fortsätta pumpa och det ska jag försöka fortsätta med tills hon är iaf 4 mån.

Ja, känns som det blev ganska många motgångar men jag är fortfarande världens lyckligaste Mamma och Novalie är nu mer världens lyckligaste bebis....förrutom när hon är hungrig då förvandlas hon till världens argaste bebis..=)

Jag har nog redan som barn själv velat ha barn, har alltid tagit hand om andras barn och gillade att leka med dem mindre när jag var liten. Jag är väll född till mamma skulle man kunna säga! När jag blev äldre och började fundera på utbildningar så var ju dagisfröken det självklara beslutet, men så blev inte fallet. Som 16 åring var man allt annat än självsäker och när bästa vännen väljer något annat så måste man självklart följa med henne! Så jag och min bästa vänn gick in som två "självsäkra" brudar in på EL-linjen bland alla grabbarna och det visade sig vara det bästa beslutet i hela mitt liv för på EL så träffade jag nämligen min Sambo/Fästman/Pappan till mitt barn. Att vi 6 år senare skulle påbörja våran resa mot föräldraskapet var då ganska ofattbart, att jag skulle stå där 6 år senare(ja nästan exakt precis på datumet) med ett gravtest med ett plus på är riktigt overkligt.

9/2-2002 blev vi ett par
8/2-2008 fick vi ett plus, vi skulle bli föräldrar!

Magen växte och blev större och jag hade nog aldrig mått så bra i hela mitt liv! En livs levande varelse, mitt barn, vårat barn växte inuti mig! Att få känna första fosterrörelsen, första rejäla sparken, att få se sitt barn på Ultraljuds-skärmen, att få se det igen med hjälp av 3d Ultraljud va allt lika magiskt. Att sedan få dem där värkarna som alla talade om, att få känna den där smärtan, ja visst de gjorde ont som in i ******* men fy vilken härlig känsla, snart hade jag mitt barn i min famn!

Den 16/10-2008 börjar min värkar lite smått på kvällen för att sedan bli lite värre på natten.
Den 17/10-2008(BF datumet) på natten kliver jag upp för att värkarna är jobba och märker att slemproppen har gått
Jag stannar hemma i stort sett hela dagen med värkar som ändå är ganska hanterbara men runt sjutiden orkar ja inte mer och vi åker in till sjukhuset. Vi kommer in på sjukhuset, andas igenom värkar, dem blir värre, får lustgas,blir värre och jag får epidural *ahhh* äntligen kunde man få lite sömn också, tänk på att jag hade vart uppe nästan 1 dygn!
Efter lite sömn, värkstimulerande dropp så är våran unge äntligen påväg! Ska hon komma på sitt utsatta BF-datum? Nej, hon missade det faktiskt med hela 3 timmar och 2 minuter men ack så glad jag var att hon kom ut någon gång iaf för jag var så glad att se henne, min docka, vår dotter, VÅRAT BARN!

Novalie Elin föddes på Danderyds sjukhus kl 03.02 den 18/10-2008